Aidklättring

Posted on Posted in Allmänt

Teknisk klättring, eller som det kanske oftast kallas nuförtiden, aidklättring (från engelskans aid), är när en klättrare använder utrustning för att ta sig uppför en vägg. Vanligtvis, inom friklättring, används utrustningen enbart som säkerhet. I aidklättring används den aktivt. Detta gör att det är fullt möjligt att ta sig upp för väggar som är till synes släta, där det inte finns grepp att hålla i, eftersom säkringar starka nog att hålla kroppsvikt inte behöver vara stora. Vissa säkringar behöver bara en millimeter bred spricka eller en kvarts centimeter stor kant.

För att på ett bekvämt sätt kunna ”klättra i säkringarna” använder man ett system speciellt utformat för detta. Systemet består av tre komponenter (det finns många variationer på detta, till exempel det ryska aid-systemet), aidstegar, daisy chains (eller bara daisys) och fiffikrok. I selen har man fiffikroken, en rundad krok på en ca 1 decimeter lång slinga, och två daisy chains, ca 1-1,5 meter långa slingor med ögglor att lägga in fiffikroken i vid själva klättrandet. I änden av sina daisy chains har klättraren aidstegar, en eller två för varje daisy. Aidstegar är långa slingor knutna, eller oftast sydda, i fyra-sex stora ögglor att kliva i (aidstegar finns i många olika utformningar). Stegar och daisys är sammankopplade med en karbinhake eller skruvkarbinhake. En av dessa karbinhakar (eller bara ”karbiner”) kopplar klättraren in i en säkring, och börjar klättra upp i stegen/stegarna. Nar klättraren kommit så högt att säkringen är i midjehöjd, eller om klättraren behöver vila på vägen upp (det är till exempel jobbigt i överhängande terräng) lägger han/hon in fiffikroken i daisyn, säkringen eller karbinhaken. Om klättraren hade placerat säkringen högt ovanför sig har han/hon nu tagit sig ungefär en meter högre upp, och kan sträcka sig ytterligare en meter för att lägga nästa säkring. När det är gjort kopplar klättraren först in repet i säkringen han/hon står i (med en karbin, kortslinga ellershock absorber), kopplar in den andra daisyn i den nya säkringen, kliver över i stegen/stegarna som hänger från den, kopplar loss daisyn (och stegarna) från säkringen innan, och börjar klättra upp för att göra om proceduren.

För att ta bort säkringarna efteråt, det som kallas för att rensa, knyter försteman (den som lett upp) fast repet i en standplats när han/hon klättrat färdigt en replängd. Detta kallas att fixa. Andreman använder sig sedan av repklämmor eller/och grigri för att klättra på repet upp till standplatsen. På vägen upp tar andremannen loss säkringarna som förstemannen placerat. På så sätt får klättrarna med sig all utrustning upp.

Det är också relativt vanligt att en aidklättrare klättrar repsolo.

Nackdelar och fördelar

Nackdelar med aidklättring, jämfört med friklättring, är bl.a. att det i regel tar mycket längre tid. En replängd kan ta många timmar, i vissa (väldigt) extrema fall upp emot ett dygn. Men oftast rör det sig om ett par timmar, det beror framför allt på hur snabb man är på att placera säkringar och självklart således hur svårt det är att placera dem.

En annan nackdel är att det kräver väldigt mycket utrustning. Femtio-sextio säkringar på en replängd är inte ovanligt, vilket är ca fyra gånger mer än vad en friklättrare placerar. En aidklättrare kan bära med sig så mycket som 25-30 kg upp på en replängd. Och således kostar det mer att syssla med aidklättring.

En nackdel till som ofta är föremål för debatt är att oförsiktiga aidklättrare nöter på berget. Användandet av pitonger skadar klippan permanent. Också användandet avcopperhead, skyhook och cam hook skadar klippan till viss del. De två senare räknas ändå till clean aid då man inte använder en klätterhammare för att placera dem. Att aidklättra en friklätterled med pitonger är ansett att vara väldigt respektlöst och mycket dålig stil, och är på vissa klippor förbjudet. Dock bör sägas att många leder som från början var aidklätterleder, men som nu friklättras, kan friklättras just för de nötningar pitonger har åsamkat. De s.k. bultärr som ett kraftigt användande av pitonger lämnar i sprickor kan användas som grepp vid friklättring. Olika typer av pitonger är: RURP, beak, pecker, knifeblade, lost arrow, vinkelbult (angle piton) och Z-bult (Z-piton).

Fördelarna med aidklättring är bl.a., som ovan nämnts, att man kan ta sig upp för väggar som är omöjliga att friklättra, eller väldigt svåra. Extremt svår friklättring kan ibland vara väldigt lätt att aidklättra.

Aidklättring är inte heller lika beroende av goda väderförhållanden. En kamkil kan hålla lite sämre i våta förhållanden, och även copperheads men det är marginellt. Och man är inte beroende av samma rörelsefrihet som i friklättring, så att klä sig efter väder är sällan något problem. Många klippklättrare aidklättrar till exempel under vinterhalvåret, eller när det är dåliga förhållanden för friklättring.

Detta har gjort det möjligt att bestiga annars obestigbara enormt stora väggar, s.k. big walls, som till exempel El Capitan i Yosemite nationalpark. Väggar som El Capitan och Half Dome, Great Trango Tower och Cerro Torre hade varit omöjliga att klättra när de först blev klättrade om det inte hade varit för aidklättringen.

Aidklättring har också skyndat på utvecklingen av klätterutrustning, tillsammans med viljan att klättra väggar så ”rent” som möjligt. Portaledge och hissäck är saker som specifikt används vid big wall-klättring

Källa: Wikipedia – Artificiell klättring